taggad inför morgondagen

Tänkte dela med mig av några telefonbilder från denna helgen i Vuokatti hittills. Nu ligger jag i sängen och har redan sovit flera gånger idag. Jag är verkligen trött efter dagen, trots att jag bara skidade två lopp, och gjorde en återhämtande cykelträning i gymmet på kvällen. Kroppen och huvudet är definitivt inte vana med tävling, men det lär väl bli  bättre.
 
I morgon skidar vi stafett, tre gånger fyra kilometer klassiskt. Båda våra lag startar längst bak eftersom vår förening ju är ny, så bästa utgångsläget har vi väl inte, men ska försöka göra det bästa av situationen helt enkelt. Jag, Fanny och Eve skidar i vårt första lag och Jennie, Ronja och Antta i lag nummer två. Vi har svarta dräkter, så ni kan ju checka tv-rutan ifall ni skulle råka se en skymt av någon av oss. Jag startar, vilket jag tycker är superkul, trots att min position ju som sagt kunde varit bättre. Man kan ju dock se det från den ljusa sidan, jag får ju jaga och köra förbi. Jag tycker det ska bli jätteskoj att tävla i morgon, stafett är alltid kul, och jag älskar att starta dessutom. Sedan är ju klassisk stil lite mer favorit, så det skadar ju inte heller. Vi ska göra vårt bästa och kämpa oss uppåt i resultaten, så vi får bättre startposition nästa stafett! Jag är redan taggad, detta kommer bli bra! I morgon kör vi. Ännu hårdare än idag. 

tävlingssäsongen inledd

Nu är vi igång igen med tävlingarna för denna säsong. Idag deltog jag i säsongens första tävling för min del, klassisk sprint i Suomen Cup i Vuokatti. Jag var ärligt talat väldigt nervös innan, vet egentligen inte varför. Eller ja, ska inte ljuga, jag trodde verkligen inte jag skulle lyckas alls och egentligen trodde jag att jag hade glömt hur man skidade. Hehe, typiskt jag att tänka så. Självförtroendet är väl inte alltid på topp, speciellt inte innan första tävlingen då man har noll koll.
Min personliga mental- och fysiktränare, serviceman och pappa. Han är bäst, utan honom skulle det nog bli en del problem, det vet jag. Love him. Sen är min syster också välbehövd på många sätt, det ska jag inte glömma. Bilderna på oss alla tre såg dock så stela ut, så dem får ni kanske se nån annan gång. 
 
Aja, mitt personliga mål var att ta mig vidare från kvalet, trots att pappa tyckte jag inte behövde ha ett så högt mål. Vi började testa skidor i rätt god tid, hann skida runt tävlingsspåret i lugn och ro, och fixade allt som behövde fixas innan starten. Plötsligt stod jag där på linjen och skulle starta inom tio sekunder. Jepp. Tankarna rusade genom huvudet, magen pirrade och jag hade inte riktigt fattat att jag faktiskt stod där och skulle iväg inom nån sekund. Klockan pep och jag fick skida iväg. Banan tyckte jag var sådär för min del, jag tyckte om allt annat utom den svåra och söndriga nedförsbacken i slutet. Jag pressade på och när jag skidat uppför den allra sista uppförsbacken fick jag höra nån ropa något om att jag var kring tionde, så med det i tanken började jag ytterst försiktigt ta mej nedför sista backen. Jag var livrädd för att falla, hade väl nåt sorts trauma från förra säsongens många fall, så jag tog väl det lite väl lugnt där. I mål var jag tjugonde, så backen kunde jag kanske ha tagit lite bättre, men jag höll mig inom trettio bästa och kom vidare som tjugoandra dam. Japp, så nu hade jag nått mitt mål för dagen. Jess. 
 
Jag joggade lite, och sen åkte vi tillbaka till hotellet för att äta något och för att jag skulle få förbereda mig mentalt inför kvartsfinalen. I mitt heat hade jag bland annat Anne Kyllönen, så jag menar, alltför enkelt skulle det nog inte bli. Jag fick starta i spår fem, men tog mig rätt tidigt upp till tredje plats, vilket jag höll rätt länge. När vi höll på att skida uppför sista uppförsbacken blev jag omkörd av en, men jag åkte ganska snart om henne igen när jag väl intalat mig själv att jag orkar mer än så. När vi åkte över krönet och skulle börja ta oss nedför den svåra backen var jag fortfarande tredje, men med två damer direkt bakom mig. Jag tog backen lite bättre än första gången, men väl nere gled de om mig när de utnyttjat vinddraget. Jag kom i mål som femte i mitt heat och slutade på en tjugoandra eller tjugotredje plats.
 
Det känns super, detta var helt klart mitt bästa resultat i Suomen Cup hittills. Dessutom är jag nöjd över att jag höll mig på tredje plats så länge som jag faktiskt gjorde, och blev omkörd nedför, vilket känns bättre eftersom jag egentligen inte kunde något åt det, bara lära mig att vara taktiskt smartare. Jag orkade ju liksom med dem uppför, det var alltså inte det som var problemet. Bra skidor hade jag också, både uppför och nerför. Aja, trött var jag ju på målrakan, det ska jag inte förneka, så en femteplats var ungefär vad jag hade kapacitet till att klara idag. Nöjd och glad är jag, kunde nog inte ha fått en mycket bättre start på säsongen. Nu är jag taggad för allt som komma skall. 

om förväntningar, ångest och press

Jag känner att jag behöver skriva av mig lite, så här vänner, och ovänner också för den delen, kommer en ångestladdad text. Varsågoda.
 
Säsongen inleds om ett dygn, och mitt huvud spränger så jag bara måste få ut lite tankar i text. Som nån kanske redan vet så gick förra säsongen för min del otroligt bra, och jag fick vara med om bland annat Nordiska Mästerskapen i Sverige, ungdomsolympiaden EYOF i Österrike och fick också några FM-medaljer. Detta gör ju såklart att jag har en del press på mig nu inför denna säsong, dock mest från mig själv. Det är ju klart att andra också förväntar sig något av mig och tror på mig, vilket också ger mig lite press. Nu säger jag inte att jag inte vill att folk ska tro på mig, för det är ju klart jag vill, men man kan liksom inte undgå att känna pressen att prestera bra. Yle hade häromdagen skrivit något i stil med "Åsarna-duon Maria Grundvall och Emelie Svenlin och Minkens Andrea Julin är de hetaste FSS-namnen i sprinten". Jag menar, visst, otroligt kul att någon tror på mig och det är klart jag känner mig hedrad och så, men ändå. Pressen som ligger där under de orden, den är oundviklig, för man vill ju klara sig bra. Alla vill ju vara bäst, inte sant? De flesta vill väl stå där, högst upp på prispallen och känna att idag, idag är jag bäst. 
 
I morgon inleder jag min tävlingssäsong med klassisk sprint i Suomen Cup här i Vuokatti. Nervös? Ja, det är klart. Jag har noll koll på formen för tillfället, har knappt ens skidat på snö och känner mig allmänt osäker. Morgonens intervaller på klassiska skidor kändes sådär. Eller ja, ska jag vara helt ärligt gick det väldigt tungt. Det kändes ovant, andningen var tung, kroppen kändes som på en dålig tävlingsdag, och tekniken var sådär. 
 
Jag vill ju att denna säsong ska vara lika bra, men helst ännu bättre, än förra. Mina mål ligger ganska högt, men ändå inom räckhåll. Jag tycker personligen att man inte ska ha såna mål som man inte kan skriva ut eller säga högt, för då är de helt enkelt för höga, så jag tänkte berätta lite för er om mina mål inför denna säsong. Dock måste ju allt fungera, jag måste hållas frisk och inte få skador eller andra problem, men det utgår jag ju såklart ifrån att jag klarar mig utan. Några av mina mål inför denna säsong är
- en plats till NM i Otepää, Estland
- FM-medalj
- en plats i juniorlandslaget efter säsongen
Sen är det ju klart att man siktar på att ta sig till ungdoms-OS i Norge, men eftersom det bara finns två platser så vågar jag inte hoppas alltför mycket. Onåbart är det ju såklart inte, men man ska ha både tur och framgång för att få just den platsen. 
 
Allt detta finns inom räckhåll, det vet, tror och hoppas jag på.
Nu ska jag njuta av denna säsong, för det är ju ändå allt detta jag älskar och brinner för. Hur mycket ångest och tårar denna sport tar fram, så är det ändå denna idrott som har gjort mig till den jag är idag och som gör mig så ofantligt lycklig. Trots de jobbiga träningsdagarna, ångesten på morgonen före tävling och pinan i spåret, så är känslan när man ligger där död på målområdet obeskrivlig. Inget annat kan ge mig den känslan, och den känslan är oslagbar. Med dessa ord ställer jag mig på startlinjen i morgon och kör så hårt det går. Detta är säsongens första tävling, så allt kanske inte går som på räls, men det kommer. Någonstans måste man ju börja, och vem vet, kanske det går riktigt bra? Och om inte, vem bryr sig annan än jag själv? Jag måste verkligen börja bry mig mindre i vad andra tycker om mig, vad jag gör och mina resultat, för man får ändå aldrig alla nöjda. Så är det, och så kommer det förbli.