Guldtjejer
Den färgen blev det för oss idag. Guld. FM-stafett-guld. Åh, så perfekt! Vi ledde från första stavtaget ända till det allra sista. Vi var faktiskt helt enkelt överlägsna idag, och det kändes AWESOME. FANTASTISKT.
Jag var faktiskt helt sjukt nervös före starten, mådde nästan dåligt. Skidtestningen gjorde jag tillsammans med pappa, och hade absolut inga som helst problem med att välja skidor. Skidorna under tävlingen var helt perfekta, speciellt fästet var oklanderligt.
Mitt lopp gick perfekt. Jag hade blivit tillsagd att hålla tillbaka lite i första backen för att inte dra på mig en mjölksyrabomb redan från början, så jag tog det lite lugnare där. När jag kommit upp märkte jag dock till min förtjusning att jag redan hade en lucka ner till de andra, och kunde fortsätta mitt lopp helt i egen takt. Mjölksyran höll sig borta rätt länge, och det var ju också skönt! I nästa backe ropade nån att jag hade ett femtio meters försprång, och det köndes ju så klart bra att höra! Loppet fortsatte I bra fart, och plötsligt var det dags för den svåra kurvan. Jag var livrädd för den, men åkte ändå i spåret hela vägen, för att sedan göra en sladdsväng på darriga ben. Jag hade lust att skrika, så rädd för att falla var jag, men jag klarade det. I den sista uppförsbacken kunde jag nästan spurta, så mycket krafter hade jag kvar. Jag har ingen aning om varifrån mina superkrafter idag kom, men det gör ju ingen skillnad. De var där i alla fall, det vet jag. Jag växlade över som första tjej till en superladdad Fanny Storvall, som höll förstaplatsen ända till sin växling.
Fanny och Eve gjorde ´båda superlopp, och Eve korsade mållinjen hela 43 sekunder före silverlaget One Way Pro team. FM GULD. Sååå glada var vi. Lite reklam för Atomic också, de nya skidorna är riktigt fina enligt mig.
Efter att Eve kommit imål blev det kramkalas, fotografering och sedan nedjoggning. Efter det ett snabbt ombyte och sen iväg på intervju. På finska. I ett rum med åtta finskatalande människor med kameror och anteckningsblock. Inte det allra lättaste för oss svenskspråkiga. Sen blev man ju nervös också och fick hjärnsläpp. Som tur hade vi ju Eve där som räddaren i nöden. Vi klarade oss ändå relativt okej skulle jag säga. De förstod ju oss i alla fall, förhoppningsvis.
Sen var det dags för prisutdelning, blomsterutdelning och fotografering.
Där fick vi stå. Högst uppe på isprispallen. Ni var bäst, golden girls.
Detta firar vi med chips och lite godis, och ångest inför morgondagen förstås. Mitt första långlopp. Femton kilometer. Ojoj.
Ikväll har vi också varit på den officiella prisutdelningen och fått våra guldmedaljer.
Vacker blixtbild efter prisutdelning i en mycket irriterande vind, men medaljerna är ju faktiskt huvudsaken i bilden.
Ångesten bara växer och växer. Aja, morgondagen är bara en bonustävling för min del. Jag ska testa något nytt, och har absolut inga förväntningar alls. Känns rätt skönt nu ändå, när jag skrivit ner det. Femton kilometer, dessutom skate, är ju inte min paradsträcka precis. Jag skidar mitt lopp och tar mig i mål, sen får resultatet bli vad det blir. Jag har mitt guld för denna helg nu. Det räcker för mig. Men det är ju klart, tävling är tävling, så kämpa ska jag verkligen göra.