Emmi Svenlin

Nu är vi igång igen med tävlingarna för denna säsong. Idag deltog jag i säsongens första tävling för min del, klassisk sprint i Suomen Cup i Vuokatti. Jag var ärligt talat väldigt nervös innan, vet egentligen inte varför. Eller ja, ska inte ljuga, jag trodde verkligen inte jag skulle lyckas alls och egentligen trodde jag att jag hade glömt hur man skidade. Hehe, typiskt jag att tänka så. Självförtroendet är väl inte alltid på topp, speciellt inte innan första tävlingen då man har noll koll.

Aja, mitt personliga mål var att ta mig vidare från kvalet, trots att pappa tyckte jag inte behövde ha ett så högt mål. Vi började testa skidor i rätt god tid, hann skida runt tävlingsspåret i lugn och ro, och fixade allt som behövde fixas innan starten. Plötsligt stod jag där på linjen och skulle starta inom tio sekunder. Jepp. Tankarna rusade genom huvudet, magen pirrade och jag hade inte riktigt fattat att jag faktiskt stod där och skulle iväg inom nån sekund. Klockan pep och jag fick skida iväg. Banan tyckte jag var sådär för min del, jag tyckte om allt annat utom den svåra och söndriga nedförsbacken i slutet. Jag pressade på och när jag skidat uppför den allra sista uppförsbacken fick jag höra nån ropa något om att jag var kring tionde, så med det i tanken började jag ytterst försiktigt ta mej nedför sista backen. Jag var livrädd för att falla, hade väl nåt sorts trauma från förra säsongens många fall, så jag tog väl det lite väl lugnt där. I mål var jag tjugonde, så backen kunde jag kanske ha tagit lite bättre, men jag höll mig inom trettio bästa och kom vidare som tjugoandra dam. Japp, så nu hade jag nått mitt mål för dagen. Jess. 

 

Jag joggade lite, och sen åkte vi tillbaka till hotellet för att äta något och för att jag skulle få förbereda mig mentalt inför kvartsfinalen. I mitt heat hade jag bland annat Anne Kyllönen, så jag menar, alltför enkelt skulle det nog inte bli. Jag fick starta i spår fem, men tog mig rätt tidigt upp till tredje plats, vilket jag höll rätt länge. När vi höll på att skida uppför sista uppförsbacken blev jag omkörd av en, men jag åkte ganska snart om henne igen när jag väl intalat mig själv att jag orkar mer än så. När vi åkte över krönet och skulle börja ta oss nedför den svåra backen var jag fortfarande tredje, men med två damer direkt bakom mig. Jag tog backen lite bättre än första gången, men väl nere gled de om mig när de utnyttjat vinddraget. Jag kom i mål som femte i mitt heat och slutade på en tjugoandra eller tjugotredje plats.

Det känns super, detta var helt klart mitt bästa resultat i Suomen Cup hittills. Dessutom är jag nöjd över att jag höll mig på tredje plats så länge som jag faktiskt gjorde, och blev omkörd nedför, vilket känns bättre eftersom jag egentligen inte kunde något åt det, bara lära mig att vara taktiskt smartare. Jag orkade ju liksom med dem uppför, det var alltså inte det som var problemet. Bra skidor hade jag också, både uppför och nerför. Aja, trött var jag ju på målrakan, det ska jag inte förneka, så en femteplats var ungefär vad jag hade kapacitet till att klara idag. Nöjd och glad är jag, kunde nog inte ha fått en mycket bättre start på säsongen. Nu är jag taggad för allt som komma skall.