Ångest
Nu har den kommit fram igen. Ångesten. Jag har en stafettstart framför mig. 3,3 kilometer. I morgon klockan tio smäller startskottet. Då ska allt vara klappat och klart, i perfekt skick. Tjejen på skidorna också.
Tävlingsbanan, trean alltså, var rätt perfekt egentligen, med långa och tuffa uppförsbackar, och kurviga nedförsbackar. Den sista kurvan är jag ändå lite rädd för, en u-sväng, hundraåttio grader i en fart på femtio km/h med klassiska skidor. Vi kan dock hoppas på att jag inte är mitt i en klunga då, så jag kan koncentrera mig och göra en helt perfekt kurva utan stress. Min startposition, vi har nummer ett, är längst fram i plogen, så jag borde alltså ha nån meters försprång redan vid starten. Banan borde passa mig som handen i handsken, så varför är jag så otroligt nervös och ångestfylld nu då? Ingen som helst aning faktiskt. Det är väl bara tanken på att en FM-medalj ligger på spel. Nu tar vi fram attityden och gör ett panglopp imorgon. Ja, så ska det låta Emelie. Panglopp var det, ja.
Såna miner vill vi se.
Nu är det skönhetssömnen som gäller, och morgonlänk klockan sju. I morgon kör vi så det ryker!